Om Bandy

Här kommer lite om Enebybergs bandy historia.

Under 70-talet spelades den första bandymatchen i Enebybergs IF. På den tiden spolade kommunen Enebybergs grusplaner. Vintrarna var lite mer vintriga då. Men det hände emellanåt på 70-talet att en del matcher fick ställas in då naturisen var för tunn.

EIF:s hemmabana på mitten av 70-talet var den stora grusplanen. Spelartruppen var tunn, då ingen ungdomsverksamhet för bandy bedrevs. Det var oftast f.d. fotbollsspelare och hockeylirare. Därför har EIF bara spelat i de lägre serierna. Taktiken på 70-talet var enkel. Klubbsäkre fotbollsspelaren Kenta Svensson skickade den ena långbollen efter den andre på skridskoskicklige ishockeyspelaren Per ”Pärlan” Wollert.

De andra spelarna fick åka som statister i anfallsspelet och i försvarsspelet gällde det att så fort som möjligt erövra bollen, spela hem på Kenta och så en långboll till! Den gladaste målskytten på hemmaplan var nog Nippe. Efter att ha föst in bollen i mål, blev det frivolter och skathopp hela vägen ner till egna målvakt. Där mellan stolparna stod ibland Bo Hansson, ibland Roffe Håkansson men oftast Rickard Clareus. Bandy är kul!

Fotbollen blev på slutet av sjuttiotalet en året runt aktivitet. Kommunen bestämde att Enebybergs grusplan skulle skottas på vintrarna och vara öppen för fotbollsspel. Bandyn fick spelas på Skolängen, numera Djursholms IP. Stocksund hade också ett bandylag, så där samlades Danderyds bandyspelare. Med flytten försvann en del av gemenskapen att samlas på IP och bandyn dog ut.

Några som fortfarande ville spela fick provspela för Johannesfred, med orangefärgade tröjor. I Johannesfred fanns familjen Friman. Herr och Fru Friman vandrade omkring i omklädningsrummet och fixade klubbor, lagade bandystrumpor, ordnade varm saft.

Efter ett antal år i mitten på 80-talet så orkade inte Frimans hålla i laget längre och det fanns ingen i Johannesfred som ville ta över. Ett samarbete uppstod och en hopslagning Johannesfred/Enebyberg bildades. Johannesfred för att vara kvar i div. III och för att få gratis spel på Spånga IP:s konstfrusna bana. Enebyberg för att ta över organisationen och ekonomin.

Under 90-talet krävdes mycket jobb för att få ihop spelare till matcherna och resultaten varierade kraftigt. I början på 90-talet hittade de en lagledare som avlastade en hel del. Men resultaten var inte roliga om några av nyckelspelarna inte var med.

Intresset sjönk och i mitten av 90-talet upphörde bandyn igen. Men de som fortfarande tyckte bandy var kul började spela i veteranserien. Veteranserien var inte prioriterad, så det var naturisar som gällde. Vissa vintrar fanns det ingen is fören i slutet på Januari och då fick en hel serie klämmas ihop på tre veckor. Det var inte nyttigt för de äldre spelarna så truppen var inte så slagkraftig och i slutet av serien saknades det oftast spelare.

År 2003 togs beslutet att återigen gå med i seriespelet. De fick börja om i div. IV. Därmed kunde de locka till sig lite yngre förmågor också. Taktiken första året var att alla som var födda på 70-talet spelade i kedjan, 60-talet på mitten och de äldre placerades i låset. En bra taktik, vilket innebar att de vann serien de året. Fler spelare hörde av sig och det bestämdes att de skulle spela hemmamatcher på Sollentunavallen. 

År 2006 hade Enebyberg bandy den bredaste truppen någonsin.